sista drakengard

Har spelat färdigt Drakengard. Det tog slut till sist. Det obehagliga finns kvar. Vart tar alla de som man dödar vägen? Jag har dödat mer än 10.000 fiender i spelet. Någon någonstans måste vara riktigt arg på mig. Nu blir det antagligen Max Payne 2 som får ta över. Där dödar man också, men man har ett mer plågat inre.

utan titel 43

Idag har äldsta dottern fyllt fem år. I morgon ska vi ha kalas. Hela dagen har gått åt till städning och allmänt fixande. Ännu är vi inte riktigt på det klara med vad gästerna ska få leka, men det kommer att ordna sig. Många av gästerna har säkert egna idéer. Godnatt.

gammalt jobb

Blev inbjuden till öppet hus med mat och dryck på mitt gamla jobb. Där har jag inte varit på tio år snart. Jättekul. Ingen jobbar kvar utom mina gamla chefer. Men som tur är var det bra chefer som jag tyckte och förhoppningsvis fortfarande tycker om. Jag var själv en mellanchef där i åtta år och lärde mig allt om svensk artistvärld på medelnivå. Kunskap jag haft mycket glädje av med att kunna berätta bakomscenenhistorier om de flesta. Jag lärde mig också att tycka ganska illa om majoriteten och blev till slut tvungen att sluta för att inte bli helt genomcynisk. faktum är att med åren tvättas mycket av cynismen bort och man blir mer och mer snäll.

drakengard igen

Fortsätter spela Drakengard. Är nu på nivå 5. Det har börjat bli svårt. Helt plötsligt kräver det att man faktiskt har nån slags strategi. De tidigare nivåerna har bara bestått i att man trycker på en och samma knapp. Hela tiden. Nu måste man styra sin gubbe lite mer. Småtråkigt har det varit hela tiden. Men förr var det tråkigt och lätt. tråkigt och svårt är inte riktigt vad jag vill ha av ett spel. Men om man har föresatt sig att spela igenom de spel man har är det bara att fortsätta. Storyn är i alla fall intressant. Det är fortfarande en sjupt obehaglig stämning över det hela. Silent Hill i fantasymiljö ungefär. Nej, historierna har inga paralleller, men stämingen har något som jag bara tidigare har stött på i Silent Hill. ( I Chaos Legion också, vilket är ett spel som är väldigt likt Drakengard, med skillnaden att man måste trycka på flera knappar). Nu ska jag snart lägga mina barn. Sen ska jag prata med min sambo. Sen ska jag spela.

no feelings

Det tycks mig som om alla andra människor har mycket starkare känslor än jag. På nästan alla plan. Andra människor är mycket mer avundsjuka, svartsjuka, hatar mer och antagligen älskar mer. (fast just kärlek tror jag mig kunna känna). Men ofta reagerar folk i min omgivning mycket starkare på någon oförrätt än vad jag gör. Ofta bekommer det mig inte alls. Så om folk inte gillar min blogg så bekommer det mig inte heller. Jag vet att den saknar litterära kvaliteter och inte ens innehåller något intressant. Det gör mig inget heller.

drakengard

Har spelat Drakengard till ps2 nu i några dagar. Det har fått genomgående dåliga recensioner. Rättvisa tycker jag också. Man har klagat på att spelet är tråkigt, enformigt, fult och bara allmänt dåligt. De har rätt i allt det. Men (ett förväntat men, eftersom jag började skriva ner det) jag tycker att det har en sak som många spel saknar - atmosfär. En obehaglig stämning över hela spelet. Så jag tycker mycket om det. Drakengard har en otäck värld och en synnerligen osympatisk huvudperson men man måste spela vidare. JAg har precis efter en veckas spelande kommit fram till kapitel 3. Det är nio kvar.

att skriva

Så - då var det dags att skriva igen. Behöver skriva varje dag för att hålla igång tankeverksamheten. Jag jobbar med att skriva, men inte sånt som kommer från hjärtat, utan mitt jobb går ut på att skriva kalla hård intellektuell humor som begrips med den kalla, tomma cyniska delen av hjärnan. Humor som inte ger värme, utan lämnar åhöraren kall, tom och något med deprimerad än innan. Men sånt skriver jag inte här. Det här är mitt forum för att utrycka min egen inre tomhet. Den som ingen annan är intresserad av än jag själv. Och jag är inte heller intresserad. Men som sagt. Det här är mitt jobb.

instrumental musik

Jag har helt och hållet slutat lyssna på musik där de sjunger. Jag vill ha instrumental musik. Allra helst soundtracken till dataspel. Just nu lyssnar jag på Vagrant Story, ett spel jag inte har spelat, men musiken har jag säkert hört 100 gånger. En fantastisk skiva och jag är rädd att jag bara blir besviken när jag väl får se de bilder som man har satt till denna underbara musik.

Jag har varit ljudtekniker tidigare och det var då jag lärde mig att tycka genuint illa om människor som tyckte om att sjunga. Jag kan fortfarande inte höra på sång utan att tänka på dessa diviga svin. Visst fanns det gitarrister och trummisar som var minst lika onda, men att de inte har drabbats av min surhet är ett mysterium även för mig.

mera jobb

Mina chefer kallade in mig till ett lunchmöte idag. Fick beröm för att jag har gjort ett bra jobb, och fick erbjudanden om att göra ännu mer i höst. Smickrande så klart, men jag är djupt osäker på om det verkligen är jobba jag vill göra. Fast det är kanske ett lyxproblem, eftersom jag faktiskt jobbar med det jag vill. Men tackar jag ja så innebär det att jag måste jobba ännu mera (och visserligen få mera pengar, men det är verkligen inte huvudsaken) och det är nog fel väg att gå för mig idag. I den här perioden av livet. Jag vill vara med mina barn.

dricka med jobbet

Så - jag har varit på krogen. Det händer inte ofta. Mer sällan än inte ofta till och med. Men idag var jag ute nästan hela två timmar med mina arbetskamrater. Sen blev jag trött och hemlängtande. Men det var roliga två timmar där jag för första gången på länge tog del av vad andra människor tycker och tänker om saker och ting. Måste göra det igen. Om sex veckor när jobbet är slut och det är dags för avslutningsfest. Jag dricker bara i tjänsten numera.

ljusning

Så var sonen frisk igen. I sex dagar har han varit sjuk, sjuk, sjuk, sjuk. Sen, som att vända på en femöring är han helt frisk. Springer runt och skriker glatt och upphetsat som friska barn gör. Och helt plötsligt ser man själv ljuset igen. Jag och min fru ser varandra igen och man glömmer all den oro man haft som en hård knöl i magen en vecka. Så nu ska jag spela dataspel. Inte Zooo till GBA en gång till, utan nu får det bli nåt på min ps2:a. Måste nog avsluta GoldenEye-Rogue Agent trots att det bitvis är ett riktigt dåligt spel. Men jag är halvvägs in på sista banan och har gett mig fan på att klara av de spel jag har börjat på en gång. Ungefär som att jag faktiskt försöker läsa ut de böcker jag har, (fast jag sällan gör det)

barn

När jag fick barn upptäckte jag att kärleken till barnen är så mycket starkare och ångestladdad än kärleken mellan två vuxna. Eller är det en artskillnad, de två känslorna har bara samma namn, men i själva verket är de två olika känslor som visserligen är släkt, men skildes åt på stamträdet redan för 800 miljarder år sen. Men anledningen till att jag skriver idag är att min son är sjuk, han har haft feber i fem dagar som inte går över, och läkarna vet inte riktigt vad det är. Jag ser på honom och kärleken till honom är lika stark som den bottenlösa förtvivlan jag skulle känna om någonting hände honom. Må han sova gott i natt. Jag kommer inte att göra det.

form

Varför är det så att vi alla förutsätts vara intresserade av form och formgivning? Teveprogram och tidningar är och har varit fyllda av det sen sent 80-tal. (Antagligen längre än så, men det var först då jag upptäckte det, påhejad av dåvarande flickvän, som tyckte att form var intressant, vilket gjorde att jag också i ett anfall av självbedrägeri också tyckte det). Alla ska uppskatta "god form" och vi ska gemensamt förakta och äcklas av grejer som inte har de drag som gillas av formkommendanterna. Jag vet att det skrevs en bok om det här nyligen (som jag itne har läst) och får för mig att den på nåt vis tog upp det närmast rasistiska i att förakta form som ej är god. Tycker man om form så ska man visa upp sitt sterila hem i inredningstidningar, helst så gott som omöblerat, och de få möbler som finns ska alla uppvisa rena vackra drag utan stilmässig rasblandning från orena designskolor. Tycker man inte om form är man en intellektuell analfabet som saknar bildning och antagligen bor på landet, men inte i en by där det finns utflyttade Stockholmare. Nej, jag hatar inte formgivning, men jag skulle gärna se att det fanns färre människor som talar om för oss andra vad som är fult/fint/rent jävla motbjudande.