tankeläsning

Jag tror på telepati. Men jag har aldrig upplevt det kontrollerat, utan det jag har upplevt har alltid varit i vardagen, i samtal om helt vardagliga ting. Vi åker förbi en gatskylt, ingen särskild, utan en gatskylt bland andra - och helt plötsligt börja jag fundera på vad typsnittet de har för gatskyltar heter och om det används någon annanstans - saker som jag egentligen inte är intresserad av, men man kan väl fundera på det också nån gång. Ungefär fem sekunder senare säger en annan passagerare: "Har ni tänkt på att det är två olika typsnitt på gatuskyltarna i Stockholm?". Jag tror inte att det är jag som har skickat ut mina tankar. Jag tror däremot att jag har hört den andra personens tankar innan den säger det. Men det händer bara runt den här typen av trivialiteter. Jag vet också att varje gång det har hänt har jag varit i en särskild sinnesstämning. Tyvärr kan jag inte beskriva den annat än som nåt slags djupt lugn, men inte ouppmärksamt mot omvärlden. Att hamna i den stämningen medvetet låter sig förstås inte göras. Man hamnar där bara. Ungefär en gång i veckan. Då hör jag vad andra tänker. Om de tänker på nåt riktigt trivialt.

Så många spel så lite tid

Jag har alltmer börjat inse att ett av mina mål här i livet - spela alla dataspel som finns - aldrig kommer att låta sig göras av en person. Jag skaffar nya i mycket högre fart än jag hinner spela dem. Varför gör jag så? Först öppnade rätta lösningen får sedvanligt psykologarvode.
s

intet

Att skriva när man inte har något att säga. Att tala utan att ha något att säga. Fast det har jag ju. Att ens tänka den tanken visar ju på att det fanns något i botten ändå. Det är så lätt att säga att man inte har något att säga, men börja prata ändå så ska du se att det kommer ut något till slut. Det är bara att börja skriva. Skriv utan att tänka så blir det något till slut. Men man kan inte bara skriva om själva skrivandet. Då blir det för introvert.

Jag har aldrig varit i Mexiko. Det vore roligt att åka dit.
s

slutet av en säsong

Jag älskar faktiskt att skriva. Men.. jag är värdelös på att skriva om mig själv. Det känns så ointressant. Fiktionen är så mycket roligare. Därför denna halvfiktiva dagbok. Jag kan skriva om mig själv, men för att det inte ska bli så tråkigt kan jag krydda det med annat. Jag är inte så intresserad av att beskriva världen, eftersom jag inte inte har nån riktig koll på hur världen fungerar längre. En gång i tiden trodde jag mig ha det. Folk brukar tro det när de är runt 20.

Avslutade nyss inspelningen av ett populärt humorprogram . Ska klippa det i morgon. Sen är det äntligen över - för den här säsongen. Jo då, det har varit väldigt kul, men jag har insett att jag inte kan jobba heltid och samtidigt umgås med min familj. Det finns alltid en risk att man sitter där med sina barn när man är gammal och inser att man aldrig lärde känna sina arbetskamrater.

tempest x

Tempest x till playstation var jag aldrig sugen på när det såldes ut i reabackarna för några år sen. Tyckte att tempest var alldeles för svårt och jag var inne på lite "djupare" spel. Har nu spelat tempest x i tre dygn. Jag är fast. Men det är fortfarande svårt. Jag kan inte rekommendera det riktigt ändå. Det här är antagligen mitt spel, inställt på mina synapser och defekter i hjärnan. Så det passar kanske inte er andra. Jag är inte bra på det. Jag kommer ingen vart. Men det har det där "måste bara en gång till" - som jag inte stött på i ett spel på flera år.

back in business

Länge sen jag skrev här nu. Pratade med en kollega som tyckte att bloggen kändes som ett krav och att han därför ville lägga av. Men jag känner inte det kravet än. Det är ju ändå ingen som läser det här. Sonen är sjuk igen och nattsömnen är så där. Men man vänjer sig, som Kjell Höglund sjöng. Måste också rekommendera hans bok om Nostradamus. Kjell är övertygad om att Nostradamus förutsåg Abba och Mona Sahlin. Sånt gillar jag.

Just nu spelar jag Wild Arms 3 igen. Har inte rört det på ett halvår, men kom in i det direkt vid återkomsten. Annars brukar spel som har legat ett tag inte vara så kul att komma tillbaka till. Ni som spelar vet - ofta har man kört fast på nån nivå som var svår, men vid återkomsten har man dessutom glömt hur kontrollen var och det är helt jävla omöjligt och ger bara alternativet att börja om från början. Men så är det itne med Wild Arms. Storyn suger på klassiskt Jap-rpg-vis. Det finns nåt episkt, lite häftigt i bakgrunden, men alltför ofta ser det ut så här: Person a säger att man måste ta sig till b. Väl där säger b att det ni söker finns inte här, det finns hos c. Så gör man för att förlänga en historia i det oändliga. Det är inte direkt reklamfilmskursens kursettor som jobbar i den japanska rollspelsindustrin. Fast var de jobbar har jag ingen aning om.

Borde inte ha tid att skriva idag. Själv med barnen och har massor med jobb. Men vill ändå berätta för världen att mitt spel just nu är Agent Armstrong till ps1. Vad är det med mig som gör att jag helst vill spela spel som är ganska dåliga, har fått dålig kritik, är för konstruerat svåra och i princip likadana nivå efter nivå? Jag vet inte, bara att något i detta spel drar mig till det. En ganska skön fiktiv 30-talskänsla, kombinerat med ett Metal Slug/Gunstar Heroes-liknande spelupplägg och sprites överlagda på primitiv 3d-grafik, skitsvårt men det har en charm. Det har det om ni förstår vad jag menar.